Carin N och Mona H tog med oss på en tur i Stehuggerimarkerna i Gullbrandstorp. Guiderna hade mycket att berätta längs vägen. Vi gick både i naturen och utefter spännande bebyggelse. Fika intogs ovanför det store fd brottet Nordpolen. Grönskan denna dag var bedövande.
I samband med Aktiva Seniorers veckovandring den 20/5-19 bjöds även på en kulturvandring i Gullbrandstops Stenhuggarbygd.
Gullbrandstorps Hembygdsförening har årligen en guidad vandring och informationen om arbetet och berättelser om olika livsöden bygger till stor del från en tidigare stenhuggare vid namn Bror Johan Jacobsson f 1907 d 1991.
Det bröts sten i Gullbrandstorp från 1875 till 1935 samt under 1980 talet. Till en början arbetade varje stenhuggare för sig själv och betalade markägaren några procent av den intjänade summan. Inkomsten var i bästa fall 15-20 kr/vecka.
Transporten av stenen skedde i början med häst och vagn till hamnarna i Halmstad och Särdal. Stenen fraktades vidare till Danmark och efter hand till Tyskland. Även i Sverige fanns en stor marknad. Så har t.ex Stora Torg i Halmstad belagts med sten från Gullbrandstorp. Mycket användes även till gravsten.
Vi vandrade till de olika namngivna brotten såsom Allmänningebrottet, som var det största och mest lättillgängliga för vidare transport. Där kunde 20-25 man arbeta. Ett annat mindre brott där 6-8 man arbetade heter Jerusalem. Brottbasen där var troligen religiös. Ytterligare ett brott tillkom runt 1930 heter Epa. Det var samtidigt som varuhuset Epa öppnade i Halmstad. Namnet kan vara en ironisk anspelning på stenens kvalitet.
Stenhuggarna använde mycket sprängämnen som krut och dynamit. Dessa förvarades på speciella förvaringsplatser. De kallades krutkällare.
En öppen plats fick namnet Tivoli. Där var en stuga där de kunde förlusta sig med kortspel och även en liten dansbana. Orkestern, om man vill vara generös och kalla den så, bestod av en fiol, 1 dragspel och en bas.
En stenhuggare som flyttade till Utha i USA och blev mormon gav namn till Uttasbergen och Uttas väg.
Vi passerade en stor sten kallad Altarstenen. 50 ton tung och 4 m i diameter. Enligt en gammal sägen skulle detta vara vägen till Harplinge kyrka. Vid ett dödsfall kunde ett sällskap på ca 8 pers bära på kistan. När de så kom till denna stenen tog de sig en paus och vilade sina pannor mot stenen.
Vi gick förbi Sogömman. Grisar, eller so, gick lösa i skogen i gamla tider. En lyckades hålla sig gömd i en mindre bergsskreva långt efter senhösten.
Nordpolen heter brottet som ligger längst i norr utav alla. Det var här man bröt sten under 1980-talet. Där har man även en vidunderlig utsikt över Harplingebygden, kyrkan och kvarnen.
Vi avslutade med att besöka Hembygdsföreningens stenhuggarmuseeum som är beläget utomhus. En uppbyggd arbetsmiljö med diverse redskap och en väl dokumeterad informationstavla.
Guider för dagen var Mona Henriksson och Carin Nilsson